När man är kär och tycker att man har hittat världens härligaste, goaste och vackraste partner är det få som tänker på det praktiska. Man vill helst bara flytta ihop så snart som möjligt och aldrig behöva gå hem från den nyfunna kärleken. Forskarna säger att det är tur att kärleken är blind, eftersom om den inte var det, skulle vi inte binda oss till den andra personen och antagligen skulle heller inga barn bli till. Så är det för de flesta av oss. Det är få förunnat att riktigt känna den som man blir kär i. Dessutom är det ju så lätt att flytta ihop och strunta i de konsekvenser som det faktiskt får, om man någon gång blir osams och sedan vill flytta från varandra.
Trots allt finns det de som tänker helt annorlunda och förnuftigt på situationen även om kärleken är ny. Och det vet vi att den som kan tänka förnuftigt i en kärleksrelation har egentligen de bästa förutsättningarna för framtiden. De människorna gifter sig med sin partner. Att gifta sig med den man också flytter ihop med, är bland det mest förnuftiga man kan göra, och här pratar vi enbart om den juridiska delen av ett giftermål. Ett giftermål undanröjer så många svåra hinder om (när) det är så att man vill separera från varandra.
Rent juridiskt sett är vårt samhälle fortfarande anpassat efter giftermål. Det ser vi bland annat på de barn som blir till i ett parförhållande. Är man "endast" sambor, krävs pappans faderskapserkännande, vilket det inte gör hos ett gift par som får barn. Då antas det automatiskt att det är maken som är barnets pappa (oavsett verkligheten bakom). På samma sätt antas det (juridiskt sett) att makarna ska dela lika på allt de har ägt tillsammans, vilket det inte antas då det handlar om ett sambopar som går skilda vägar. Här har lagstiftningen inte riktigt hängt med. Lagen säger att det som samboparen gemensamt har köpt in för samboförhållandet, det ska delas lika mellan dem som separerar. Men det är också det enda som ska delas lika. Har någon ägt något innan samboparet har inletts tillfaller det endast den som ägde egendomen innan förhållandet.
På samma sätt är det vid arvskiftning; sambor ärver inte varandra, det gör däremot barn. Vid dödsfall ärver man inte varandra, trots livslångt samboskap. Har man inga gemensamma barn, går arvet till föräldrar eller syskon, och eventuella syskonbarn. Ett känt sådant exempel är hur arvet på flera hundra miljoner gick till Stieg Larssons pappa och bror, i stället för den sambo han hade haft då han skrev Millennium-trilogin. Efter Larssons död blev det en infekterad arvstvist där sambon blev utan arvet och där de som ärvde Larsson hade kunnat begära hälften av den lägenhet som samboparet hade köpt då de ingick samboskap.
Låt oss säga att skilsmässan mellan två som går skilda vägar riktigt otäck och orättvis. Om den ena hotar med att den andra ska bli lottlös och "utkastad" ur bostaden, är det de facto mot lagen att göra den andra bostadslös. Man kan hota med det, men lagen säger något annat. Har man varit gift har man rätten till hälften av den gemensamma egendomen, man har giftorätt, som det kallas enligt lagen. En sambo som hotar med att göra den andra lottlös, har heller inte den rätten. Enligt lagen ska den gemensamma bostaden delas lika. Dock är det inte särskilt smart att flytta in hos den andra parten om man endast är sambor. Den som tänker framåt och är praktisk, ser till att flytta in i en ny bostad som man förvärvar gemensamt.